Jag funderar över teodicéproblemet; problemet att en alltigenom god, allvetande och allsmäktig Gud kan tillåta tillvarons ondska. Om Gud är allgod kan Gud inte vilja ondskan. Om Gud är allvetande känner Gud till ondskan. Om Gud är allsmäktig har Gud, så tycks det, förmåga att förhindra ondskan.
Ett problem med problemet är otydligheten angående vad ondska närmare bestämt är. Om teodicéproblemet ska kunna utgöra en invändning mot en traditionell kristen Gudsbild, kan det onda uppenbarligen inte tolkas i hedonistiskt, preferentialistiskt, eller perfektionistiskt konsekvensetiska termer, inte heller i kantianska termer, rawlsianska eller lockeianska. Aldrig har man nämligen inom Kyrkan omfattat dessa moralteorier, varför Guds godhet inte kan ses som en viljeinriktning hos Gud att följa kunskapens, förmågans och det kategoriska imperativets föreskrifter, osv. Att förutsätta giltigheten av en sådan moralteori och i kraft av densamma påpeka Guds bristande godhet, då världen inte väl harmonierar med moralteorins krav, är inget annat än infantilt.
Snarast tycks man inom Kyrkan ha omfattat skilda former av naturrättslig etik; platonsk, stoisk och aristotelisk osv. Guds godhet måste därför tolkas i termer av dessa. För att teodicéproblemet ska kunna utgöra en invändning mot (den traditionella kristna) gudstron måste därför tillvarons ondska tolkas på samma sätt; annars råder såklart ingen motsägelse.
Privationsteorin tror jag därför är ett någorlunda gott försvar. Enligt privationsteorin finns inte det onda, i meningen att det inte är något man kan ta på, det har ingen egen substans, även om ondskan kan vara mycket påtaglig! Närmare bestämt innebär teorin att man inte kan peka ut något som i sig ont. För Augustinus tycks detta innebära att ondskan är frånvaron av det goda, på samma sätt som köld är en frånvaro av värme. För Thomas tycks det innebära att ondskan är en frånvaro av det tillbörligt goda; dvs. man kan förvisso ta på "det onda", men i sig är det inte ont, i sig är det gott, det befinner sig bara i fel sammanhang (ungefär som saltsyra inte i sig är ont, utan gott, det kan användas till många goda ändamål, men det är ont då det befinner sig i ansiktet på den förtryckta kvinnan; det har egentligen inte där att göra!)
Denna teori, vill jag mena, räcker dock inte till. Man kan fråga sig varför det då finns en sådan oordning. Kunde inte Gud strukturerat tillvaron på ett bättre sätt, fått saker och ting att hålla sig på sina respektive tillbörliga platser? Det är därför som somliga drar till med Den Fria Viljan.
Dessa tycks resonera ungefär följande: Kärlek är något gott. Det är pga. kärlek som Gud skapar världen; Gud vill kärleksfulla varelser. Kärleken förutsätter dock frihet; endast en handling utförd i frihet är utförd i kärlek, det man har tvingats till har man inte utfört av kärlek. En värld där absolut ordning garanteras, där allting alltid och överallt är gott, skulle inte frihet kunna råda. Om människor inte förmådde utföra onda handlingar skulle de inte vara fria, och därför skulle de aldrig handla i kärlek! Inget gott utan det ondas risk. Om man inte har förmåga att hata och handla ont, har man inte förmåga att älska och handla gott. Gud kan därför aldrig garantera det goda, för om Han gör så tippar det till sist över, varför det inte finns något gott. Kärlek, det är liksom att göra något endast av nåd, endast därför att man älskar, utan krav på betalning, utan att man har drifter därtill. Man bara gör, helt enkelt.
Detta argument tycks mig faktiskt ganska dåligt. För det första: Vad är kärlek? Kanske kan man säga att kärlek är viljeinriktningen att den andre blir till. I så fall kan man också älska, även om man tvingas till det. Det determinerade rådjuret älskar sitt kid, skyddar det från faror, diar det, fostrar det. Men rådjuret har ingen fri vilja. Ändå älskar det. För det andra: När är man fri? Jag tror att argumentet om den fria viljan, där man tar den fria viljan som utgångspunkt i sin argumentation, så att säga överbetonar den fria viljans innebörd. Man tycks mena att fri vilja innebär en absolut oinskränkt förmåga att bestämma sitt handlande, en förmåga att liksom ifrån intet forma sina viljeinriktningar och dispositioner. Men en sådan nästintill existentialistisk syn på den fria viljan tycks leda till nihilism; det finns då inget som motiverar det ena, snarare än det andra.
Om man däremot tolkar den fria vilja i utvärderande bemärkelse, vilket förefaller mig rimligare, dvs. snarare tolkar den fria viljan som en förmåga att utvärdera vilket alternativ som tycks bäst, då är man ofri snarare än fri i den mån man väljer det onda. Att tyckas bäst innebär då något i stil med "motsvarar mitt behov", eller "harmonierar bäst med mina böjelser", eller båda tillsammans. Om jag då gör det onda, gör jag något jag egentligen inte skulle vilja om jag bara tänkte efter lite mer. Det tycks gott, men det är det inte. Då har jag bedragit mig själv och är inte riktigt fri. Total frihet innebär då den totala oförmågan att göra ont; i den mån jag gör det onda är jag ju inte fri!
Jag tror fortfarande att Den Fria Viljan kan utgöra ett försvar för Guds existens, trots världens uppenbara ondska. Dvs. då det kommer an på den ondska som människan själv är upphov till. Den andra ondskan, den som beror på naturliga orsaker som vulkanutbrott, smittohärdar, missväxt osv. är såklart ett större problem.
Den Fria Viljans Försvar tror jag man måste tolka på följande sätt: Kan en varelse som människan ens existera utan fri vilja, om den fria viljan tolkas i utvärderande bemärkelse? Jag tror inte det. Varför inte? Nej, för hur skulle en sådan fri vilja fungera i praktiken? Som sagt innebär den förmågan att utvärdera olika alternativ, ett utvärderande som får en praktisk slutsats, efter vilken människan sedan handlar, i den mån denne har förmåga till detsamma. För att ett sådant utvärderande ska kunna ske, måste människan uppenbarligen ha en förmåga att tänka över tiden; annars kan hon nämligen inte jämföra olika alternativ. Att jämföra på ett sådant sätt kräver nämligen att kunna tänka: "I en möjlig framtid kan jag göra si, i en annan möjlig framtid kan jag göra så. Men vilket av dessa är bäst?". Om man inte kan tänka över tiden, kan man inte jämföra på detta sätt. Om man inte kan jämföra på detta sätt, finns inga alternativ öppna och man är tvångsmässigt inriktad mot detta enda alternativ man kan föreställa sig. Då har man inte någon fri vilja. Man måste därför fråga sig: Kan intelligenta människor ens existera utan den fria viljan?
Man måste sedan också fråga sig: Vad krävs för att en varelse ska kunna äga fri vilja; dvs. vad krävs för att en varelse ska kunna tänka över tiden? Det tycks mig som att man måste vara självmedveten. Man måste vara medveten om att man är en individ, skild från andra individer, att ens upplevelse av tillvaron och tankeprocesser är just ens egen upplevelse av tillvaron och tankeprocesser och inte någon annans. Vad självmedvetenhet närmare bestämt innebär, är över min nuvarande förmåga att avgöra. Men låt oss anta nämda, något luddiga, innebörd. Det tycks mig nämligen att densamma är nödvändig för att man som människa ska kunna tänka över tiden. Om jag inte är medveten om mig själv, tycks det mig inte som att jag kan bli medveten om att jag existerar vid ett visst bestämt Nu, ögonblick, och att detta nu är skilt från andra nu, framtida och passerade. Om jag är självmedveten och vet att jag existerar vid ett visst bestämt nu, vet jag också att jag har existerat vid flera passerade nu; då räknar jag det som min kropp har åstadkommit i dessa tidigare nu som Mina handlingar, jag tar åt mig ansvar för dem; Jag är den Person som har utfört dessa handlingar. Då jag kommit till insikt om denna min historiska karaktär, vet jag också att jag kommer att existera i flera framtida nu; det finns saker jag inte ännu har gjort, men kommer att kunna göra. Vips! Så har jag erhållit en fri vilja. Jag kan tänka över tiden, föreställa mig flera alternativ, utvärdera dessa och i denna mening handla fritt.
Kanske kan man därför tänka sig att människans självmedvetenhet, och alla andra varelsers självmedvetenhet, i sig implicerar den fria viljan. Så fort jag blir medveten om mig själv får jag en fri vilja. Där självmedvetenheten är, där är den fria viljan, där självmedvetenheten inte är, där är determinismen. Där determinismen är, där är inte självmedvetenheten. Kanske kan man därför tänka sig, att om Gud velat garantera tillvarons ordning hade Gud inte kunnat skapa personliga, självmedvetna varelser. En värld med total ordning, total tillbörlig godhet, hade därför varit en värld utan personer. En värld med högst begränsad, om ens någon, intelligens. (Hur mycket av människans kunskap, hur mycket av det stoff hennes intelligens behandlar, är inte beroende av den tidstänkande förmågan?)
Knäckfrågan är därför den om varför Gud valde att skapa världen. Skapade Gud världen för att låta människor ingå en personlig relation med honom, så måste Gud ta risken till den ondska som uppstår ur fria varelsers handlande. Om Personen Gud skapar för att dela med sig av sig själv, för att låta personliga varelser ta del av den salighet Gud i sin treenighet finner i sig själv, då måste Gud ha riskerat det fria onda. Utan denna risk inga personer, och därmed inte deltagande i Gud. Utan denna risk, ingen kunskap om Gud; för, kan man ens nå den teoretiska övertygelsen om Guds existens utan förmåga att tänka över tiden? Om inte, kan man inte heller ingå en personlig, hängiven relation med Gud.
Det är som bekant bäst att låta sådden växa med ogräset. Att dra upp ogräset riskerar att god sådd går förlorad. Det är därför bäst att vänta; Herren säger ju så själv. Utan att riskera ogräset, och utan att acceptera det då det väl har uppstått, ingen Guds avbild. Utan Guds avbild, inget skäl att skapa. Utan skäl att skapa, ingen skapelse.
